Opinion, representation och demokrati – stämmer väljarnas åsikter överens med de beslut som fattas?

Anders Sundell är forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och har bland annat fördjupat sig i hur demokratier förhåller sig till opinionen. I den här texten beskriver han hur följsam politiken är till väljarnas åsikter över tid – vilka väljares opinion är det egentligen som får genomslag i beslutande församlingar och varför?

Demokrati betyder som bekant folkstyre. Men vad innebär det egentligen att folket styr? Endast en liten andel medborgare är själva delaktiga i beslutsfattandet, som ledamöter av riksdag, region- och kommunfullmäktige. Vi andra blir i stället representerade. Riksdagsledamöterna och de andra förtroendevalda fattar beslut i vårt ställe.

Även om ledamöterna inte kan bindas av väljarna vid ett specifikt mandat (den frågan avgjordes i den så kallade Principalatsstriden på 1700-talet) tänker de flesta sig ändå att det ska finnas en överensstämmelse mellan väljarnas åsikter – opinionen – och de fattade besluten. Annars hade vi rimligen inte kunnat beskriva förhållandet som representation.

Huvudmekanismen som säkerställer denna överensstämmelse är fria och återkommande val. Valen har en dubbel effekt: För det första sållar de fram ledamöter vars åsikter uppskattas av många, och för det andra håller de ledamöterna i schack under mandatperioden. Den som vill bli återvald kan inte driva en politik som inte går hem hos åtminstone några väljare – åtminstone inte i teorin.

Ett politiskt system som svarar upp emot och reagerar på förändringar i opinionen kan sägas vara responsivt. Men när statsvetare för ungefär tio år sedan på allvar började försöka mäta den faktiska responsiviteten visade det sig att vi kanske tagit den för given.

Visst, svängningar i opinionen leder till ändrade styrkeförhållanden mellan partier, och det påverkar i sin tur regeringsbildningen. Men vad gör det för avtryck i den faktiska politiken?

Ojämlikt inflytande

En amerikansk forskare vid namn Martin Gilens sammanställde data på vad folk i USA tyckte om olika konkreta förslag, som att höja skatten, minska försvarsutgifterna, förbjuda abort, invadera Irak, och så vidare. Därefter följde han upp hur det politiska utfallet blivit, fyra år senare.

Huvudresultatet var att det mer ofta än inte blev som folk ville. Populära förslag hade större sannolikhet att bli genomförda än impopulära. Men, och detta har gjort stort avtryck i den statsvetenskapliga forskningen, han fann också att det politiska systemet verkade vara olika responsivt mot olika befolkningsgrupper.

Att höginkomsttagare var positiva till ett förslag ökade chansen att det skulle genomföras mycket mer än att låginkomsttagare var det. Det verkade till och med som att den enda anledningen till att låginkomsttagarna oftast fick som de ville var att de i de flesta fall hade samma åsikt som höginkomsttagarna. När åsikterna gick isär följde besluten de välbärgade.

Förklaringarna till varför det förhöll sig på det här viset fokuserade inledningsvis på det amerikanska fallet: Hög ekonomisk ojämlikhet, kampanjfinansieringssystemet, medias ägarstruktur, och så vidare. Men i takt med att liknande studier ifrån andra länder – inklusive Sverige – visat på samma mönster har forskare börjat söka andra förklaringar. Vad det än är som orsakar ojämlikt inflytande kan det inte vara unikt för USA.

Vad vet politiker om opinionen?

Överlag kan sägas att forskningen inte har kommit fram till något som ens kan börja likna ett entydigt svar. Ett huvudspår har att göra med politikers bakgrund och egenskaper. I de allra flesta länder är politiker generellt mer välutbildade och välbärgade än gemene man. I USA är det till exempel mycket vanligt att kongressledamöter är juristutbildade, och dessutom miljonärer.

Sådana personer kommer av förklarliga skäl i sin vardag inte att stöta på samma typer av problem som mer genomsnittliga medborgare, och kan därför prioritera andra frågor. Internationella jämförelser visar visserligen att Sverige och de nordiska länderna har en politikerkår som bättre avspeglar befolkningen än de flesta andra länder, men även här finns det exempel på motsatsen, som när Olof Palme i TV erkände att han inte hade en aning om vad en liter mjölk kostade.

Ett annat, delvis besläktat spår har att göra med vad representanterna egentligen vet om opinionen. I enkätundersökningar har riksdagsledamöter vid några tillfällen ombetts gissa vad de egna väljarna tycker i olika frågor. Överlag gissar de oftast rätt, men det är inte säkert att det beror på god väljarkännedom. Ledamöterna svarar nämligen för det mesta att väljarna tycker som de själva gör. Det stämmer oftast, men när det faktiskt finns skillnader blir det fel. Ledamöterna verkar alltså ägna sig åt ett visst mått av önsketänkande.

En studie på de svenska ledamöterna visar dessutom att mer välbeställda väljares åsikt verkar spela större roll än arbetarklassväljarnas. När de välbeställda tycker annorlunda än majoriteten ökar risken att ledamöterna gissar fel. En förklaring skulle även här kunna vara att ledamöterna inte umgås med ett genomsnittligt urval ur befolkningen (det gör ju ingen) och därför får fel intryck.

Följa eller leda opinionen

För mig som statsvetare är det här resultatet dock lite förbryllande. I många frågor finns det ju nämligen goda uppskattningar på vad folk tycker, i opinionsmätningar. Det är ju bara att titta i facit!

Samtal jag haft med politiskt aktiva indikerar emellertid att man (naturligtvis) ser sitt uppdrag som bredare än att bara spegla opinionen. Ännu viktigare är att leda den – att driva sina egna frågor, och visa väljarkåren att det är bra politik. Åsiktsöverenstämmelse mellan väljare och valda kan trots allt åstadkommas på två sätt – både representanter och representerade kan anpassa sig till den andre.

Likväl tyder responsivitetsforskningen på att inflytandet är ojämlikt, och även om mönstren generellt inte är jättestarka återkommer de gång på gång, i studie efter studie. De ger också bränsle till populistisk retorik om att det politiska systemet inte svarar mot den lilla människans behov. Det bästa svaret på den sortens retorik, även om den ofta är illa underbyggd, är inte att avfärda den, utan att motbevisa den.

Anders Sundell

Skribenten står för de åsikter som framförs i texten. Vi välkomnar andra åsikter på samma tema till: kontakt@vardemokrati.se.

Syntolkning: bild på Anders Sundell.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Dela via

Kopiera länk

Kopiera