Analys av Jenny Madestam om demokratins prövningar i pandemins kölvatten

I ett demokratiskt styrelseskick behöver värdena demokrati, effektivitet och rättssäkerhet balanseras. Under den kris coronapandemin inneburit har den svenska demokratin prövats på flera sätt, där särskilt balansen mellan demokrati och effektivitet aktualiserats. I den här texten diskuterar Jenny Madestam, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola, några aspekter av svensk demokrati som vi hittills tagit för givna men som i tider av kris visat på svagheter. 

Om den svenska modellen

Till att börja med har den svenska förvaltningsmodellen satts under lupp och kommit att ifrågasättas. Hur väl fungerar den grundlagsstadgade modellen med fristående myndigheter och ett politiskt styre på avstånd från varandra, i tider av kris? I debatten yrkar röster på mer politiskt ledarskap och mindre expertstyre av Folkhälsomyndigheten och andra berörda myndigheter, men vem styr egentligen skutan Sverige?

Eftersom den svenska modellen innebär ett litet regeringskansli till förmån för stora och många myndigheter, behöver regeringen myndigheternas expertkunskaper. Myndigheterna är därmed inte enbart utförare av politiskt fattade beslut, de är även experter som påverkar besluten. Det här är egentligen inget konstigt, men i debatten har den svenska coronastrategin blivit beskriven i termer av expertstyre, på bekostnad av folkstyret. Den numera rikskända före detta statsepidemiologen Johan Giesecke uttalade en känsla av att regeringen under pandemin initialt lutade sig helt och hållet på myndigheterna. Vilka åtgärder som ska vidtas under en kris är emellertid en komplex fråga med avvägningar mellan olika samhällsaspekter. Svaret på frågan om korrekt vägval blir helt enkelt politisk. Expertstyre kan på sätt och vis förefalla mer effektivt i kristid eftersom de folkvalda grundar sina beslut på sakuppgifter från experter. Men experter är inte folkvalda och de kan inte politiskt ställas till svars för sina råd.

Flernivådemokrati  

Vidare har den svenska demokratins nivåuppdelning, med ett långtgående kommunalt självstyre, satts under lupp. Våra kommuner och regioner styr sin egen ekonomi och organisation. Ett viktigt motiv till decentralisering är demokrati: besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt för att vara mer verklighetsförankrade. Det kommunala självstyret är emellertid villkorat av den nationella nivån. Det är riksdagen som ytterst beslutar om var gränserna för regioner och kommuner går. När som helst, om så behövs, kan självstyret återkallas.

Regioners och kommuners kapacitet har ifrågasatts under pandemin, där frågor om effektivitet i krishantering aktualiserats. Att besluten fattas nära medborgarna är demokratiskt, men att allmänheten i hela landet är tryggad är också viktigt. Det kommunala självstyrets gränser, dess effektivitet i kristider liksom möjligheten för staten att återta kontrollen kommer sannolikt hamna högre upp på den politiska dagordningen när den här krisen är över.

Förtroendeuppdrag under pandemin

De förtroendevaldas möjlighet att kunna genomföra och upprätthålla sina uppdrag är ytterligare en demokratisk aspekt som utmanats under coronakrisen. Den svenska riksdagen är jämförelsevis stor, sett till antalet ledamöter i förhållande till befolkningsmängden. Då och då har det yrkats på att antalet 349 ledamöter skulle minskas för att göra riksdagens arbete mer effektivt. Argumenten mot detta är kopplat till demokrati, att färre ledamöter betyder färre åsikter som representeras. Under pandemin har antalet ledamöter som deltar i voteringar begränsats till 55. Samtliga 349 är i tjänst men den parlamentariska demokratin kan alltså fungera med betydligt färre på plats, eller?

På den kommunala nivån har förtroendeuppdragen utmanats rejält på sina håll, när möten och voteringar blivit digitala. Att få ett fullmäktigemöte att fungera via Zoom förefaller svårt. Dåliga uppkopplingar, bristande teknikkunskaper och frågor om sekretess har aktualiserats. Även möjligheten att föra politisk debatt på ett kvalitativt vis, för att kunna fatta genomtänkta beslut, har delvis gått om intet. Att få det demokratiska styrelseskicket att fungera effektivt i kristid innebär alltså uppenbara förluster i demokratiska beslutsprocesser.

Regering och opposition under kristid

Under pandemin fanns initialt en påfallande samsyn om coronahanteringen, i nyhetsflödet ibland beskriven som borgfred, politiskt sett. Oppositionen slöt upp bakom regeringens strategi. Detta i sig skapar naturligtvis ett effektivare politiskt styre eftersom det blir enklare för regeringen att agera när den är oemotsagd. En demokrati kräver dock en aktiv opposition, konsensus kan på sikt skada demokratin. Under årets lopp har konflikterna dock kommit till ytan och borgfreden har brutits, vilket bådar gott.

Den svenska demokratin beskrivs ofta som stabil och vital med en tillhörande trygg förvaltningsapparat. Det är sant i harmoniska tider, och huvudsakligen har Sveriges invånare sedan demokratins genombrott levt ett liv i stillsamhet. Kris är vi mindre tränade i men kanske är det just då som våra institutioner testas på allvar. Aspekterna i denna text är exempel på några frågor som behöver funderas vidare över. Att krisen kommer fler gånger, också till Sverige, kan ju inte uteslutas.

Skribenten står för de åsikter som framförs i texten. Vi välkomnar andra åsikter på samma tema till: kontakt@vardemokrati.se.

Syntolkning: Bild på Jenny Madestam.

Foto: Martin Stenmark