100 år av polarisering

En krönika av Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Just nu är polarisering en av de flitigast använda beskrivningarna av svensk politik. Det heter att vi lever i en särdeles polariserad tid, och i en tid med växande ideologiska motsättningar. Men är det verkligen så?

Forskarens ryggmärgsreaktion: För att svara på frågan behöver vi fundera igenom vad som egentligen avses med polarisering och hur vi ska kunna åstadkomma lämpliga jämförelser med tidigare perioder av politiska motsättningar i Sverige.

Låt oss börja med att tänka om polarisering som en ideologisk polarisering i absolut mening. Här är det svårt att tänka sig att det skulle vara något särskilt polariserande med dagens situation. Bara under min egen livstid är det lätt att peka ut eldfängda perioder. Jag föddes in i en tid då världen var ideologiskt polariserat mellan väst och öst. Två fundamentalt olika samhällssystem stod mot varandra. De ideologiska avstånden mellan anhängare av kommunism respektive marknadsekonomi var avsevärda.

Den hetlevrade energi- och kärnkraftsdebatten under 1970-talet skar genom alla partier och orsakade så starka parlamentariska motsättningar att den till slut fick desarmeras med folkomröstning. När jag själv så småningom fick rösträtt handlade debatten om ett svenskt EU-medlemskap och kulminerade i en starkt polariserande folkomröstningskampanj.

Så nog har det varit hett om öronen tidigare i svensk politik. Och går vi längre tillbaka, till decennierna då demokratin i Sverige fick sitt genombrott, ser vi starka sociala motsättningar och intressekamp, främst mellan arbetare och kapitalägare men även mellan stad och land. Rösträttsstriden var i sig själv starkt polariserande under tre decennier. Situationen under 1910- och 1920-talen var stundtals explosiva. Bara under 1918 upplevde Sverige svält, epidemier, kravaller och hot om revolution där vi balanserade på randen av inbördeskrig. Här kan vi tala om en polariserad tid som vi givetvis inte är i närheten av idag.

Men den vardagliga debatten om polarisering bryr sig lite om historiska jämförelser. Känslan här och nu är att debattklimatet har blivit tydligt polariserat. Tonen i debatten har blivit mer oresonlig och hätsk. Respekt och konstruktiva samtal som syftar till att finna vägar framåt lyser med sin frånvaro. Nyanserade beskrivningar av en komplex verklighet och ett balanserat resonerande om orsaker och sammanhang får inte längre något utrymme. Är du inte med oss är du emot oss! Om allt detta är det lätt att instämma. Många skyller på de sociala medierna. Plattformar som Twitter och Facebook fungerar som en katalysator för det ofiltrerade. Men det är svårt att veta om tonläget verkligen är annorlunda idag än tidigare i historien. Kanske är det så att sociala medier på ett effektivt sätt synliggör, dokumenterar och sprider en typ av samtalande som egentligen alltid ägt rum. Hur hade det låtit om Twitter funnits på 1910-talet?

Forskningen kan inte tydligt ge svar på dessa frågor ännu. Men vi vet från studier att en särskild typ av polarisering — den affektiva — sannolikt är klart starkare än vad den varit. Åtminstone under de fyrtio år av systematiska mätningar vi har tillgång till. Den totala mängden antipatier och sympatier olika grupper av partiväljare hyser till varandras partier är tydligt högre vid valen 2014 och 2018. Orsaken till detta är främst att partier som Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ väcker så starka antipatier och sympatier i så stora delar av väljarkåren. Totalt sett är det alltså mer känslor i politiken än tidigare.

Medan ideologiska skillnader mellan partier till vänster och partier till höger har blivit mindre sedan murens fall och Sovjetunionens upplösning uppfattas de relativa avstånden mellan rödgrönt och borgerligt som desamma. Åtminstone enligt väljarna själva när vi valforskare ställer frågor till dem i återkommande undersökningar. I förklaringsmodeller har vänster och höger fortfarande samma starka strukturerande kraft på väljarnas partival som det alltid har haft.

Men det politiska landskapet i Sverige håller på att förändras. Vi ser i våra undersökningar en tydligt växande partipolarisering i frågor som rör kulturella värderingar, det vill säga frågor som rör nationalstatens gränser, identitet, mångkultur, migration, internationalism, globalisering. Diskussionerna om flyktingmottagning och invandring finner sin näring i stora strukturella samhällsförändringar och i urgamla intressekonflikter mellan grupper som har mer att vinna på att värna kulturell kontinuitet och grupper som har mer att vinna på att omfamna kulturell förändring.

Kort sagt har vi en djup samhällskonflikt om vad Sverige är och bör vara. Den väcker starka känslor och det står mycket på spel för många. Samhällskontraktet behöver omförhandlas i en postindustriell tid där ekonomi och samhällsstrukturer i grunden förändrat förutsättningarna för Sverige och de som bor i Sverige. Vi har samlat stor erfarenhet av konfliktlösning i fördelningspolitiska frågor. Det tycks just nu svårare att finna medelvägen när det gäller omistliga värden knutna till kulturella värderingar. Så ja, i just detta avseende lever vi i en polariserad tid.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Dela via

Kopiera länk

Kopiera