Krönika av Lars Trägårdh om det civila samhället och demokratin

Det civila samhället och demokratin, en krönika av professor Lars Trägårdh, Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Foto: Ersta Sköndal Bräcke Högskola.

För ett tiotal år sedan (2009) kom propositionen ”En politik för det civila samhället”. Här fullbordades en begreppsförvandling som påbörjades i början av 1990-talet. Gradvis kom det äldre folkrörelsebegreppet att få konkurrens av begreppet civilsamhället . Även andra begrepp, som ideell sektor och idéburna organisationer, kom att lanseras med framgång.

Anammandet av begreppet civilsamhälle kan förstås som en vilja att introducera en mer amerikansk och neo-liberal förståelse av samhällskontraktet och demokratin. I detta fanns en kritik av den stora staten och ett framhävande av opolitiska och icke vinstdrivande organisationer och deras roll för välfärd och omsorg, snarare än demokratiska, röstbärande och kritiska medlemsrörelser.

Idag befinner vi oss i en tid som ofta beskrivs som kännetecknad av politisk polarisering, social segregering och en allt djupare demokratikris. Har detta att göra med rörelsen från, vad som förr ibland kallades den svenska folkrörelsedemokratin, mot vad som idag ofta ges namnet liberal demokrati? Har de senaste decenniernas utveckling omfattat en förstärkning av den folkliga demokratin? Eller har den urgröpts? Och vad kan dagens regering, riksdag och inte minst våra medborgare och deras föreningar göra för att skydda och fördjupa demokratin i Sverige?

Inom ramen för en krönika vill jag peka på ett par tendenser som jag tror förtjänar uppmärksamhet. Det gäller dels frågan om vi nu ser ett uppbrott från den medlemsmodell som var central för de klassiska folkrörelserna, för folkbildningen och föreningsväsendet i stort. För det andra rör det frågan om utredningsväsendets roll som en grundbult i svensk demokrati och då i synnerhet som en mötesplats för staten och intresseorganisationerna. Slutligen, vill jag beröra frågan om statens stöd men också styrning av föreningar och organisationer, inte minst gällande dagens stora normativa projekt där såväl integration som mångfald premieras.

Idén att folkrörelserna och folkbildningen utgör ”demokratiskolor” är en gammal tankefigur. En avgörande aspekt var medlemsmodellen. Medlemmen motsvarade medborgaren, och likt den politiska demokratin var föreningsdemokratin starkt formaliserad med regler och stadgar för det mesta: medlemskap, val av förtroendevalda, mötesordning, protokoll, stadgar, med mera. Det var just medlemsmodellen som var bas för kopplingen mellan föreningsliv och demokrati – både i syfte, form och underliggande värderingar. Det var en modell som också bäddade för ett långsiktigt och uthålligt engagemang.

Idag har denna modell kommit att utmanas av en mer anglosaxisk tradition där givande, välgörenhet och ett mer flyktigt engagemang spelar en större roll. Tal om ”volontärer” snarare än medlemmar har blivit vanligare; klassiska medlemsbaserade föreningar har utmanats av stiftelser och andra organisationsformer som är mindre demokratiska i sin struktur.

Denna utveckling uppmuntrades av den borgerliga regeringen mellan 2006 och 2014, med införandet av avdragsrätt för gåvor som privilegierade välgörenhet och givande över medlemskap och demokrati. Avdragsrätten avskaffades av den S-ledda regeringen, men trenden att volontärskap ersätter medlemskap fortsätter. Den nya regeringen har inte valt att skapa handfasta incitament för medlemsmodellen, t ex genom att lagstifta om en ny avdragsrätt som gäller just avgifter för medlemskap eller att premiera direkta stöd för föreningar genom att i huvudsak koppla det till medlemsantal.

Istället har den trend som var tydlig redan 2009 kommit att befästas – att det statliga stödet för föreningar i allt högre grad kopplas till projekt av olika slag. Snarare än att ge ovillkorade bidrag baserade på medlemsantal har pengar kopplats till projekt. Risken är då överhängande att föreningar och organisationer förvandlas från oberoende aktörer till underleverantörer till statliga myndigheter för att genomföra offentlig politik, snarare än att utgöra kritiska röster av denna politik.

Detta undergräver en princip som befrämjar demokratin, nämligen det oberoende som möjliggör ett visst mått av uppstudsighet mot makthavare. I det fördemokratiska Sverige utmanade folkrörelserna den gamla överhetsstaten. Under denna tid var det inte fråga om statliga bidrag till föreningar; det politiska oberoende kan sägas ha byggt på det ekonomiska oberoendet.

Vidare kan man se en utveckling där utredningsväsendet har förändrats i en mindre demokratisk riktning. Tidigare var parlamentariska utredningar som inkluderade en bred politisk representation och deltagande från intresseorganisationer vanligare – och de arbetade också under längre tid, över mandatperioder. Under senare tid – inte minst de sista tio åren – har vi sett en utveckling mot ensamutredningar som arbetar inom mandatperioder, i gränslandet till ministerstyre.

Detta är en utveckling som har marginaliserat föreningar och intresseorganisationer i denna historiskt viktiga del av svensk demokrati. Istället har mediala utspel kommit att bli viktigare – inte sällan med polariserande effekt. Där man tidigare i det tysta kunde söka samförstånd inbjuder nu medielogiken till att man profilerar sig starkt och högljutt på ett sätt som gör det svårare att backa för att nå fram till kompromisser.

Slutligen kan det noteras att i en tid då mångfald blivit ett honnörsord ställs ofta förhoppningar om att föreningar ska kunna åstadkomma den integration som statlig politik misslyckas med. Men vad forskning visar är att föreningar ofta handlar mer om att ”lika barn leka bäst” än om att de förmår integrera människor med väsentligt annorlunda bakgrund.

Min slutsats är att den samtida liberala demokratin, som växt fram sedan början av 1990-talet och med emfas de senaste tio åren, på flera punkter kan ses som ett steg tillbaka jämfört med folkrörelsedemokratin. Föreningarna är mindre oberoende, mer styrda, mindre demokratiska. Medlemsmodellen försvagas och det flyktiga volontärskapet ökar. Och betoning på identitet och grupprättigheter skapar grogrund för ett föreningsliv som snarare förstärker segregation och polarisering än att inbjuda till skapandet av ett gemensamt ”vi”.

 

Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram, inte Kommittén Demokratin 100 år. Temat civila samhället och demokratin lyftes i ett seminarium som kommittén arrangerade 16 december 2019. Vi välkomnar andra åsikter på samma tema till: kontakt@vardemokrati.se.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Dela via

Kopiera länk

Kopiera