Intervju med Tjarls Metzmaa om Civilsamhällespodden

Hej Tjarls,

Hur kommer det sig att du startade Civilsamhällespodden?

Jag startade podden för att jag själv börjat lyssna på poddar och inte kunde hitta någon som behandlade civilsamhället brett som ämne. Det fanns också en tydlig folkbildande tanke, då jag under tiden som heltidsarvoderad inom civilsamhället fick tillgång till så många fantastiska människor och samtal. Det är därför som podden varierar från ämnen som hur du skriver styrdokument till hur det går att jämföra civilsamhället i Sverige med världen. Det är också därför gästerna varierar från människor profilerade i civilsamhället, till personer som snarare kan beskrivas som doldisar. Alla tankar som på något sätt kan utveckla någons engagemang eller förståelse för föreningsliv är välkomna.

Foto: Carl Edholm, VLT.

Du har gjort 65 poddavsnitt om och med olika aktörer från det civila samhället, ser du några särskilda trender?

Jag har sett två oroande trender. Den ena är väldigt föreningsintern och handlar om hur föreningar som upplever svårigheter med att engagera i styrelsearbete eller andra former av engagemang och som lite kapitulerar inför det. Antingen faller de in i ett mönster av att hitta externa förklaringsmodeller, som att nutidens människa är för fokuserad på sig själv för att engagera sig, trots att tillgänglig forskning säger att vi har samma engagemangsnivåer nu som 1992 och att nivån legat stabilt sen dess. Det andra är att försöka urvattna innebörden av ett engagemang. Att börja prata om olika engagemangsformer, ifrågasätta föreningsstrukturen eller kanske omvärdera vad ett medlemskap innebär.

Baserat på det jag läst mig till i litteraturen och det jag upplevt själv, så är den framgångsrika vägen att samtala. Att möta många människor, tala entusiastiskt om vad som engagerar mig men framförallt att lyssna och se vad människan jag möter bryr sig om och hur detta skulle kunna passa in i vår kontext. Självklart behöver anpassningar göras, men det måste ske mer individuellt. Det finns inte en one-size-engagerar-all-lösning. Det är heller inte en rimlig slutsats att säga: “Ingen vill engagera sig hos oss, vi skrev om en grej i förra nyhetsbrevet och ingen hörde av sig.” Att engagera någon är ett hantverk som tar tid och energi. Det finns inga genvägar.

Den andra trenden är att det blir svårare och svårare att driva förening i förhållande till offentliga institutioner och banker. Endast en bank som jag känner till erbjuder fortfarande kostnadsfria föreningskonton, men de flesta andra kostar runt 1000 kr per år. Särskilt i fallet av ungdomsföreningar är den typen av summor en majoritet av omsättningen. Kraven som ställs via EU-direktiv och svensk lagstiftning är också helt absurda att applicera på föreningar med så små ekonomier. Senast i förra veckan pratade jag med ett gäng 15-åringar som skulle starta en förening på landsbygden. Bortsett från kostnaden, så krävde också banken att de skulle visa upp sig fysiskt på ett bankkontor närmare 20 mil bort en vardag på kontorstid. Strävan efter kontroll kommer leda till att organiseringen sker på andra sätt, som är demokratiskt sämre. Redan nu är det många nationella organisationer i ungdomsrörelsen som godkänner att bidrag betalas ut till privata konton för att kunna bedriva verksamhet alls. Många kommuner ställer också konstiga krav. Exempelvis den enorma vurmen för organisationsnummer. Ett organisationsnummer är inte en kvalitetsstämpel, det är inte en certifiering, det betyder i praktiken ingenting annat än att företrädarna bakom föreningen kan fylla i blanketten SKV 4800. Kommuner borde omedelbums sluta kräva detta, eftersom det är absurt för en majoritet av landets föreningar som inte har den typen av omfattande ekonomi.

Detta är två exempel på en större skiftning i förhållandet mellan civilsamhället och det offentliga, där strävan efter kontroll ofta glömmer bort att ta hänsyn till den särart som föreningslivet faktiskt har. Det finns kommuner som debiterar marknadshyror för lokaler, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor stramar åt för att ha en enda korrekt modell för att bedriva förening, opinionsbildare och partier driver allt aggressivare kampanjer för att smutskasta bidragsgivningen vilket i sin tur leder till ökad kontroll. Jag tror att fler instanser skulle behöva ta ett steg tillbaka och fundera på varför föreningslivet finns, vilken central del det är i vårt lands demokrati och hur balans kan uppnås mellan kontroll och stöd. Framförallt att i varje givet läge ifrågasätta varje enskilt krav och fundera på hur det är nyttigt och vad det egentligen bidrar till eller vad det förhindrar.

Om du får välja fritt – vem är din drömgäst?

Jag har egentligen ingen drömgäst utan har snarare ett par drömteman där jag i vissa fall har en person i åtanke och i andra fall bara väntar på att rätt person ska dyka upp. Det intressanta är inte gästen som sådan, utan vad den har att säga som kan vara till nytta för någon annan. Den enda gäst som jag aktivt uppvaktat är Amanda Lind, och innan henne Alice Bah Kunke. Jag ville verkligen göra ett avsnitt med statsrådet som var ansvarig för civilsamhället och i slutet av förra året hände det. Jag uppmanar alla som läser detta nyhetsbrev och som någon gång tänkt något kring eller under en längre period arbetat aktivt med en fråga att höra av sig och berätta om det. Sannolikheten är stor att vi gör ett avsnitt tillsammans. Slutligen vill jag bara uppmana alla att utifrån sitt eget intresse och förutsättningar på något sätt arbeta för att sprida kunskap om den underbara värld som är föreningsliv.

Länk till Civilsamhällespodden: http://civilsamhallespodden.se/

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Dela via

Kopiera länk

Kopiera