100 år av allmän rösträtt – men inte för alla

I år firar vi att det är 100 år sedan både kvinnor och män för första gången fick rösta i val till riksdagen. Men ändringen år 1921 innebar inte en allmän rösträtt. I själva verket saknade så många som 45 procent, nästan halva Sveriges befolkning, rösträtt i riksdagsvalet år 1921. Några av dessa grupper skulle mellan åren 1920 – 1940 successivt få allt fler demokratiska rättigheter. För andra skulle det dröja ännu längre.

Rösträtten begränsas idag precis som för 100 år sedan utifrån ålder och medborgarskap. Men tidigare fanns även andra orsaker som hindrade människor från att få rösta. Dessa diskvalificeringsgrunder kallades rösträttsstreck och drabbade i stor utsträckning personer i utsatta situationer.

Rösträttsstrecken – vilka var de och när avskaffades de?

Värnpliktstrecket krävde genomförd värnplikt för att få rösta. Att värnpliktsstrecket var det första av strecken att avskaffas är inte förvånande. Eftersom endast män gjorde värnplikt hade kravet en tydlig koppling till den manliga rösträtten och inte den kvinnliga. Året efter att kvinnor fick rösträtt avskaffades även värnpliktsstrecket.

Straffpåföljdsstrecket påverkade personer som dömts till straff för ett brott. Begränsningen innebar att dömda – utöver rösträtten – förlorade flera av sina rättigheter. För de allra flesta gällde begränsningen under tio år efter att straffet var avtjänat. Den som dömts för ett brott med lindrigare straff än sex månaders straffarbete omfattades inte av förbudet. År 1937 avskaffades detta och förändringen var ett tecken på den nyare och modernare syn på rehabilitering som successivt växt fram, där det blev allt viktigare att försöka återanpassa personer till ett normalt liv efter avtjänat straff.

Utskylds-, konkurs- och fattigvårdsstrecken byggde på idén om att endast ”skötsamma” medborgare skulle ha privilegiet att rösta. De tre ekonomiska strecken innebar att den som hade obetalda skatteskulder (utskyldsstrecket), var försatt i konkurs (konkursstrecket) eller var omhändertagen av den allmänna fattigvården (fattigvårdsstrecket) fråntogs sin rätt att rösta. Enligt konkurs- och fattigvårdsstrecket måste väljaren vara oberoende för att kunna betraktas som politiskt självständig. Det ansågs personer inte vara, så länge de befann sig i konkurs eller var omhändertagna av fattigvården.

Alla var dock inte positiva till denna sorts ekonomiska streck. Kritikerna menade att begränsningarna slog hårdast mot dem i särskilt utsatta situationer – fattiga och sjuka. Dessutom var det främst kvinnor som bodde på ålderdomshem, vilket i realiteten innebar att kvinnor fortsatt var missgynnade trots att de nu formellt hade rätten att rösta. Dessutom ansågs det orättvist att någon som hade slitit och gjort rätt för sig hela sitt liv förlorade rösträtten när hen inte längre kunde försörja sig själv och behövde fattigvård.

Det skulle dröja fram tills 1945 innan samtliga ekonomiska rösträttsstreck avskaffats på både kommunal och statlig nivå.

Omyndighetsstrecket innebar att personer som omyndigförklarats av olika skäl saknade rösträtt. De som blev omyndigförklarade var utifrån ålder ”vuxna”, men ansågs inkapabla att ta hand om sig själva eller sin egendom. Det är inte helt klarlagt vilka som omyndigförklarades eftersom det saknas heltäckande forskning och dokumentation på området. Men det tros framför allt handla om människor som med dåtidens uttryck betraktades vara ”sinnesslöa”: personer med en demenssjukdom, allvarlig psykisk sjukdom, missbruk, hjärnskada och personer med en intellektuell funktionsnedsättning.

Omyndighetsstrecket var det streck som avskaffades sist, år 1989. Då hade nästan ett halvt sekel passerat sedan fattigvårdsstrecket avskaffades, det näst sista streck som hindrade Sverige från att i praktiken bygga sin demokrati på allmänna val. Avskaffandet berörde kanske inte ett så stort antal människor men kan principiellt ses som det formella införandet av allmän rösträtt i Sverige.

Innebär det att personer med funktionsnedsättning idag är fullt delaktiga i allmänna val och i demokratiska processer mellan valen?

Nej, personer med funktionsnedsättning är generellt mindre delaktiga i demokratin än övriga befolkningen. De har inte samma möjlighet att påverka politiska beslutsprocesser som andra, röstar i lägre utsträckning och är underrepresenterade i de folkvalda församlingarna.

Bristande tillgänglighet är ett problem. Det kan handla om att partiernas information inte är tillgänglig, att de lokaler som används för partimöten är otillgängliga, eller om svårigheter att få ihop logistiken med hjälp av färdtjänst. Den bristande fysiska tillgängligheten till vallokaler kan också försvåra eller i vissa fall göra det omöjligt att rösta. Det kan även handla om negativa attityder och fördomar om personer med funktionsnedsättning. Samhället förväntar sig exempelvis inte att personer med intellektuell funktionsnedsättning ska rösta och det saknas ofta enkel och begriplig information om hur valet går till och om de olika partiernas politik.

Allt detta bidrar till att personer med funktionsnedsättning är mindre delaktiga i samhället och har lägre förtroende för de politiska insti­tutioner än befolkningen i stort.

Tillsammans och med rätt insatser kan vi arbeta för att alla ska kunna vara delaktiga i demokratin på lika villkor och först då är det dags för ett jubileum på riktigt.

BRITTA TÖRNELL

Utredare vid Myndigheten för delaktighet

Skribenten står för de åsikter som framförs i texten. Vi välkomnar andra åsikter på samma tema till: kontakt@vardemokrati.se.

Syntolkning: Myndigheten för delaktighets logotyp i färgerna blått, rosa och grönt