“Tysta inte den som säger emot.”

Viruset som drar över världen och in i våra liv framkallar starka reaktioner. Det blottar både världens goda sidor och dess oacceptabla. Vi skyddar varandra från sjukdomen genom att hålla oss på avstånd i en paradox av mänsklig omsorg. Och vi ser hur den ena friheten efter den andra snävas in eller helt enkelt tas bort. Viruset drabbar även demokratin.

Den 1 maj ramlade läkaren Elena Nepomnyashchaya från ett sjukhusfönster på femte våningen i den sibiriska staden Krasnoyarsk efter att kritiserat bristen på skyddsmaterial inför viruspandemin. Någon vecka tidigare hade läkaren Natalia Lebedeva fallit ut ur ett fönster på det sjukhus där hon var intagen för vård av covid-19. Båda är döda. I början av maj föll läkaren Alexander Shulepov från ett fönster i sjukhuset i den ryska staden Voronezh, där han arbetade och dessutom vårdades för covid-19. Han hade lagt ut en video på Youtube med kritik mot sjukhusledningen som tvingat honom och andra att arbeta trots att de var smittade. Hans tillstånd är kritiskt, enligt New York Times.

Viruset har framkallat nya bilder av verkligheten och detta är en av dem: friheter som många av oss tar för givna – mötesfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet – är hotade runt om i världen och i somliga länder helt satta ur spel. Viruset är inte bara en enorm utmaning för all världens hälsosystem utan också för grunderna i ett demokratiskt samhälle. Social kontroll, angiveri, begränsade möjligheter att mötas, utrycka sina tankar eller åsikter – allt det har följt i covid-19:s spår.

Elisabeth Åsbrink. Foto: Joakim Jakobsen.

De flesta har hört att Turkmenistan har förbjudit själva ordet coronavirus, den som uttalar det riskerar fängelse. Inskränkningarna antar många former. Den 22 mars knackade Venezuelas specialpolis på hemma hos journalisten Darvinson Rojas. När president Maduro hävdat att endast 47 smittade fanns i landet, hade Rojas nämligen lagt ut på Twitter att han kontaktat landets regioner och funnit minst 55 smittade. Han greps. I Iran och Kina sker liknande övergrepp. I Egypten måste Ruth Michaelson, korrespondent för den brittiska tidningen The Guardian, lämna landet efter att ha rapporterat om forskning som motsade regeringens officiella statistik över smittade. I Ungern har president Victor Orbán fått igenom undantagslagar utan slutdatum, som ger staten rätt att fängsla den som ”påstår eller hävdar något falskt eller hävdar eller sprider förvrängda sanningar i samband med krisen”.

Läget är allvarligt och akut, inte bara för de sjuka, för vårdpersonal och för alla som mist en älskad människa, utan också för demokratin. Världen – vi alla – står inför ett vägval där två möjliga framtidsscenarier framträder, enligt FN:s särskilde rapportör för frågor om yttrandefrihet, i en rapport publicerad 23 april 2020.

Rapportören hoppas att viruset ska ”chocka” världen till enighet och insikt om att samarbete över nationsgränserna och ett utökat stöd för FN:s principer. De mänskliga rättigheterna, en gång skrivna för att något som Förintelsen och det andra världskriget aldrig skulle hända igen, måste stärkas. Viruset kan ”väcka” regeringar och politiska ledare till insikten om att censur kränker de mänskliga rättigheterna när alla människor har rätt till korrekt och öppen information, främjandet av hälsa, liv, autonomi och goda styrelseformer.

Det andra framtidsscenariet är ett motsatt: medan människor och media är distraherade av pandemin passar politiska ledare på att stärka sin auktoritära makt. Genom ”oproportionerlig användning av verkställande myndigheter och av ekonomisk politik som kan öka ojämlikhet och fattigdom kränks de mänskliga rättigheterna ytterligare”. Kort sagt, en parallell pandemi kan pågå av auktoritära och repressiva åtgärder som i sin tur också skapar sjukdom, misär och död.

Var står de enskilda individerna i detta? Svaret är faktiskt enkelt: som aktörer. Inte passiva mottagare av vad myndigheter och politisk ledning beslutar sig för, utan kritiskt tänkande individer. Varje enskild människa kan göra skillnad. Hon eller han kan skydda demokratin genom att stödja sin lokaltidning (rätten till korrekt och angelägen information är en mänsklig rättighet), kan demonstrera mot orättvisor (i Israel samlas medborgarna i protester mot Nethanyau i stora samlingar, men på 2 meters avstånd), kan ifrågasätta statistik och avsändare, kan vara transparenta med beslutsunderlag och – viktigast av allt – kan släppa fram så många olika röster som möjligt.

En kör av olika röster och olika åsikter är demokratins grundval och de auktoritära tendensernas största fiende – vare sig det gäller Venezuela, Ryssland eller de privata meningsutbytena på Facebook. Vänj dig vid avvikande åsikter. Tysta inte den som säger emot. Debattera, samtala, ifrågasätt, men frys inte ut den som tycks ha en avvikande åsikt. Så snart röster som ifrågasätter myndigheter eller politisk makt blir bemötta med mobbning istället för argument är den demokratiska principen i fara. Sverige är ett mycket öppet samhälle än så länge. Men under grundlagen (och andra skydd för de grundläggande friheterna) finns också en social kontroll som manifesterar sig på både sociala medier och på debattsidor. Så snart någon avstår från ett samtal av rädsla för, till exempel, att bli kallad en skam för Sverige, har det öppna samtalet kidnappats av härskartekniker. Syftet är att sprida tystnad. Var och en av oss har en betydelse, varje liten protest mot härskartekniker och auktoritära tendenser är av vikt. Ingen kommer undan hotet från viruset men alla kan bidra till demokratins skydd. Viruset kommer att hanteras, troligen genom ett vaccin inom några års tid, men en skadad demokrati är svårare att rädda.

Elisabeth Åsbrink, författare

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Dela via

Kopiera länk

Kopiera